Johann Sebastian Bachs liv Bach föddes den 21 mars 1685 i den tyska staden Eisenach. Han döptes två dager därefter till Johann Sebastian. Eftersom fadern utbildade statsmusikanter i hemmet kom pojken tidigt i beröring med musiken och fick där sina första insikter i violin- och klaverspel. Senare kunde hans bror Johann Christoph, som var en berömd organist i Georgskyrkan, lära honom orgelspelets teknik. Det hördes alltid musik i hemmet, mycket från hans åtta syskon och speciellt från hans äldste bror, som var fjorton år äldre än han själv. På bevarade elevlistor från Eisenachs gamla latinskola, som en tid hade haft Martin Luther bland sina lärjungar, står han upptagen som elev i andra och tredje klass. Vid nio års ålder drabbades han av ett hårt slag, som plötsligt avbröt den sorglösa barndomen och gav hans unga liv en helt ny inriktning. Inom den knappa tidsrymden av tio månader dog såväl modern som den snart omgifte fadern, och därmed var familjen dömd till upplösning. Lyckligtvis kunde den äldsta brodern Johann Christoph, som nu var organist vid Mikaelikykan i Ohrdruf, ta emot pojken i sitt hem. Johann Sebastian kom alltså från statsmusikanternas värld till kyrkomusikernas och fick av brodern en utmärkt undervisning. Han var en mycket ivrig och läraktig elev. I Ohrdrufs ansedda latinskola fick den unge Johann Sebastian bästa tänkbara undervisning. Han kom ovanligt snabbt upp i näst högsta klassen, men var tvungen att lämna skolan i förtid, eftersom broderns hem genom en växande barnaskara hade blivit för trångt. I mars 1700 begav han sig till Lüneberg för att bli medlem i det berömda Mikaeliklostrets gosskör. Med skolkamraten Georg Erdmann som följeslagare på vägen nådde han omsider det efterlängtade målet om blev väl mottagen för sin ovanligt vackra sopranstämma. Den tredje april står de två pojkarna från Thüringen namngivna på Mikaeliklostrets lönelista, där de fick medverka vid påskens högtidliga musikgudstjänster. Som sångare lärde sig den unge Bach nu att känna igen de gamla mästarnas värdefullaste körverk. När hans vackra gossröst till slut föll offer för målbrottet behövde han inte skiljas från musiken, tack vare att han redan var så duktig inom instrumentalmusiken kunde han göra nytta för sig vid kyrkliga musikframföranden. Han fick även tillfälle att utveckla sitt orgelspel eftersom organisten i kyrkan var en landsman och nära vän till familjen Bach. Lüneberg erbjöd också möjligheten för den unge Bach att lära känna Frankrikes högt utvecklade instrumentalmusik. I närheten av den gamla Mikaeliskolan fann en modern akademi som fostrade unga ädlingar i fransk bildning och i fransmännens livsstil. Där verkade den franske dansmästaren Thomas de la Selle som uppmärksammade den franska musiken för den unge pojken. Dansmästaren tjänstgjorde samtidigt som hovmusiker i det närbelägna Celle och det ät troligt att han introducerat Bach i dess hovkrets. På det sättet fick Bach tillfälle att beundra det franska hovkapellet med dess eleganta spelstil och moderna repertoar. Förkärleken för "den franska smaken" kan man märka i även hans senare verk. Från organist till kammarmusiker och konsertmästare År 1703 fick den Nya Kyrkan i Arnstadt ett nytt orgelverk. Bach följde denna tillblivelse med stort intresse från Lüneberg. Dels skulle det säkert bli ett bra instrument , eftersom det var Mühlhausens erfarne orgelbyggare som hade hand om saken, dels fann den unge musikern just Arnstadt vara en förmånlig plats för en organisttjänst. Denna traditionsrika musikstad i mitten av Thüringen var sedan fyra generationer Bachsläktens särskilt utvalda arbetsplats och där kunde den unge Bach hoppas på stort stöd i sitt arbete. Visserligen hade musikersläkten Bach, som funnits mycket länge, efter hand spridit sig över hela Thüringen. De satt på de flesta av de viktigaste musikposterna som organsister, kantorer och stadsmusikanter, därför betydde familjenamnet Bach i vanligt tal yrkesbetäckningen "musiker". Men bland de thüringska Bachorterna, till vilka också hörde bl a erfurt, Ohrdruf och Meiningen, var Arnstadt otvivelaktigt en av de mest betydande. Ännu idag erinerar åtskilliga hus med minnestavlor om släkten Bachs verksamhet som organister, stads- och hovmusiker, och på den gamla kyrkogården finn det en stor gravsten med inskriptionen att här vilar tjugofyra medlemmar av den stora släkten Bach. Johann Sebastian hade inte misstagit sig beträffande familjerelationerna i Arnstadt. Det dröjde visserligen till sommaren innan orgelverket blev färdigt, men han kunde tills vidare ta anställning som violinist i hertig Johann Ernst lilla kammarorkester i Wiemar. I juli fick han av Arnstadts rådsherrar det ärofyllda uppdraget att provspela den nu färdigbyggda orgeln. Det är mycket sannolikt att det var borgmästaren Feldhaus, släkting till Bacharna, som möjliggjorde detta tidiga yrkesprov för artonåringen. Bach genomförde inte bara den önskade orgelprövningen med förvånande sakkunskap och omsorg utan entusiasmerade vid den följande orgelinvigningen stadens musikkännare och rådsherrarna till den höga grad att man erbjöd honom organistposten utan dröjsmål och med väldigt gynsamma lönevillkor. Utnämningen, utfärdad den 9 augusti 1703, gav på sedvanligt sätt den nye organismen plikterna att spela orgel vid alla gudstjänster och att vårda orgeln men också att leva i "gudsfruktan, nykterhet och fridsamhet," undvika "dåligt sällskap", uppföra sig väl mot "Gud, överheten och sina överordnade". Glädjen över att ha fått en egen orgel sporrade honom till att fullända sin spelteknik och att börja komponera på allvar. För att personligen lära känna den nordtyska skolans mest betydande orgelmästare, Dietrich Buxtehude, tog han i oktober 1705 fyra veckors tjänstledigt och begav sig på vandring till det avlägsna Lübeck. Men Arnstadtsmyndigheterna som så generöst låtit honom ta ledigt hade emellertid inte räknat med att deras organist, under intryck av Lübeckmästarens "aftonkonserter" och lärorika samtal med honom och hans krets skulle tänja ut tjänstledigheten till ca tre månader. Han kom alltså inte tillbaka till Arnstadt förrän i februari 1706. Studieresans verkningar framträdde snart för kyrkobesökarna i hans nu djärvt utspelande orgelspel. Detta gjorde att han fick förebråelser för att han "i koralen gjort många underliga variationer och blandat in så många främmande toner att församlingen blivit förvirrad". De som bestämmer över kyrkan, konsistoriet, förargades mest över att organisten aldrig repeterade med den uppenbart obegåvade elevkören och personligen musicerade med den vid gudstjänsterna. Men Bach värjde sig skickligt mot dessa påtryckningar bl a med att anställningskontraktet inte ålade honom några sådana plikter. Han förebråddes också bl a för att han hade låtit en "främmande ungmö" musicera i kyrkan. Denna "främmande ungmö" var Johann Sebastian Bachs syssling Maria Barbara - den ansedde organisten och tonsättaren Johann Michael Bachs yngsta dotter- som Johann Sebastian den 17 oktober 1707 sammanvigdes med av en vän, kyrkoherden Lorenz Stauber i Dornheims lilla bykyrka. Bach bestämmde sig nu för att hitta en gynsammare arbetsplats där han slapp alla anklagelser. Genom släktförbindelser och yrkeskontakter hade Bach lyckligtvis vänner som taladegott om honom även i Mühlhausen, och snart kunde man fastslå datum för provspelet till påskdagen 1707. När Mühlhausens rådsherrar blivit övertygade av hans utomordentliga orgelspel uppfyllde de villigt hans krav på lön och utnämningsakten undertecknades den 15 juni. Han komponerade mycket och lade till flera verk till de uråldriga psalmer som alltid spelades på gudstjänsterna. Han rönte stora framgångar med sin musik och 1708 trycktes för första gången ett av hans kantat "Gott ist mein König". Sporrad av dessa framgångar yrkade Bach på en omfattande renovering av Blasiuskyrkans orgel. När stadens råd hade godkänt utkastet och gått med på att betala anförtroddes renoveringen till orgelmästaren Wender, som också hade byggt orgeln i Arnstadt, Bach utsågs till att övervaka arbetet. Johann Sebastian hade för länge sedan lämnat Mühlhausen när orgeln äntligen blev färdig men på rådets uttryckliga begäran invigde han orgeln som gäst. Bach bröt hastigt upp från Mühlhausen 1708. Anledningarna finns antydda i hans avskedsansökning från den 25 juni. Där klagar han över att han nätt och jämt kan leva nödtorftigt och att han inte fått förverkliga sina musikaliska målsättningar. Han gav sig nu tillbaka till staden Weimar där hans förre arbetsgivare, hertig Johann Ernst hade dött. Men han kunde återknyta kontakten med hertigens musikälskande söner som han förut hade handlett i praktiskt musikutövande och i komposition. Som den nu regerande hertigen William Ernst kammarmusiker och hovorganist fick han nu mycket viktigare uppgifter än tidigare. Hans inkomst - som efterhand skulle ökas ytterligare - låg också betydligt högre än vid hans tidigare anställningar. Ett tecken på hans ökade ryktbarhet var en kallelse till Vårfrukyrkan i Halle i december 1713, då Fredrich Wilhelm Zackau (känd som Händels lärare) hade avlidigt. Där fanns nu en ledig plats vid en praktfull orgel och Bach föreföll till en början vilja hörsamma kallelsen. Men den lön han erbjöds motsvarade inte hans förväntningar och han gav återbud. Med hänsyn till sin växande familj kunde Bach inte blunda för livets realiteter. I december 1708 föddes som första barnet Catharina Dorothea, i november 1710 kom William Friedemann till världen, i februari 1713 följde ett tvillingpar som dog omedelbart. I mars 1714 föddes Carl Philipp Emanuel och i maj 1715 Johann Gottfried Bernhard. Våren 1714 fick han en ekonomiskt bättre ställning i och med att han utnämndes till konsertmästare, vilket också avsevärt vidgade hans verksamhetsfält. Detta innebar bl a den nya ordern att "månatligt framföra nya stycken", vilken innebar att han hädanefter måste skriva och framföra ett kantat i veckan på gudstjänsterna. Detta uppdrag genomförde Bach mycket regelbundet under tre års tid och detta resulterade naturligtvis i en enorm mängd musik. År 1717 fick han en kallelse från furst Leopold i Köthen dit han hastigt flyttade med sin stora familj. Från kapellmästare till kantor Bach kände nu en djup tillfredsställelse att redan vid trettiotvå års ålder nått det högsta steget på den musikaliska karriärstegen. Den unge regenten leopold hade nått gränsen för sina möjligeter då han nu utökade sitt hovkapell till arton musiker. Men det var utmärkta musiker, en del hämtade långväga ifrån, som gjorde denna ensemble till en förnämlig och attraktiv samling. Efter att i tretton år ha levt i ett lyckligt äktenskap med Maria Barbara drabbades han 1720 av den djupa sorgen att vid hemkomsten från en resa till Karlsbad finna henne död och begraven. Underrättelsen om att hon hade blivit sjuk och avlidit under hans resa fick han alltså först när han steg in genom sin dörr. En av de "furstliga sångerskorna" vid Leopolds hov var Anna Magdalena Wilcke. Hon vigdes vid den sexton år äldre Johann Sebastian i Bachs bostad den 3 december 1721. Då Anna Magdalena fortsatte att sjunga vid hovet fick nu familjen Bach en väldigt god ekonomi. Hennes välformade handstil kan man också hitta i många avskrifter av Bachs verk. Det är beundransvärt hur hon i ett tjugoåttaårigt äktenskap vid sidan av tretton förlossningar och det barnrika hushållet kunde få tid också till att sjunga och medverka i sin makes skapande. Det finn brev där Johann Sebastian lovordar hennes rena sopran och det är säkerligen så att många av hans sopranpartier är skrivna enbart för henne. År 1723 anmälde han sig och blev antagen till en kantorstjänst vid Thomaskyrkan i Leipzig där det också fanns stora utbildningsmöjligheter för hans söner. Staden var inte obekant för Bach. Bl a hade han 1717 på universitetets inbjudan provspelat den nya orgeln i Pauluskyrkan. Troligen hade han även upplevt det pulserande livet i Leipzig, som tre gånger om året anordnade varumässor som drog till sig folk från alla håll. I tjugosju år skulle nu Johann Sebastian Bach komma att bo och verka på en plats vid västra stadsmuren. När han tillträdde posten som Thomaskantor betydde det en fullständig omorientering av hans arbetsuppgifter. Det sporadiska skapandet vid Köthenhovet avlöstes av pliktrytmen i den av skolan, kyrkan och staden organiserade musikverksamheten. Under sina två sista levnadsår kunde Bach å ena sidan glädja sig över den yngste sonen Johann Christians strålande musikaliska utveckling och att dottern Elisabeth Juliana Friederica gifte sig med hans begåvade elev, organisten Johann Christoph Altnickol. Å andra sidan fördunklades de av den hotfullt fortskridande ögonsjukdomen, som var en följd av överansträngning. De två operationer som han genomgick i mars och april 1750 blev inte bara resultatslösa utan försvagade i stället hans kropp så att han ohjälpligt tynade bort. Han avled på kvällen den 28 juli 1751.